Kapten Persson håller masken

Vi känner Anna i Oxviken och Johannis från Orrlöt sedan gammalt. Två ungdomar som har Ulrik i Dalen att tacka för så mycket; han har lärt dem läsa och skriva utan att behöva traska långan väg till ett skolhus. Annars var det så att rätt många skolmogna barn blev nekade att gå till skolan; det kunde vara bönderna som inte ville avvara dem i arbetet, eller deras egna föräldrar; barnen började tidigt arbeta förr i tiden. Moffa som fick börja skolan vid sju års ålder, läste engelska vid elva och tyska när han var tretton, och franska i nionde klas och två klasser till i gymnasiet, han började nu långsamt översätta rösten som man infångat i Svartputten i månens sken mitt i natten. Man fick köra bandet fram och tillbaka men det funkade rätt bra:

- Det var en gång en ung kvinna som kom från Ekerö där hennes mor bodde hos sina föräldrar en bit från Hammora kvarn, alldeles intill sjön Mälaren. Ja egentligen hade hennes far också bott där i många år. Han hade blivit upptagen i familjen en dag då han kommit resande från Dalarna, med slitna kläder och totalt utsvulten. Saras mor, ja Sara var kvinnans namn, tyckte det var något bekant över honom, och det var väl för att även hon kom från Dalarna, hon från Tjugarebyn och han från Insjön. Vi ska inte gå närmare in på hans bakgrund ty det är inte han som är huvudperson här, men det var han som kom först till Vårdinge och Nådhammar som skjutsdräng. Han hade flytt från Ekerö, och han tyckte han hade skäl för det. Det värsta var att han saknade Sara så mycket att han till slut måste sända henne ett kort med adressen på. -Moffa, sa MessiasMedMessilen, va bra att du förstår vad han säger, han Häradsridaren, jag förstår ingenting. - Inte vi heller, säger FiaKan Kälv och MoaPinYin. -Jag tror jag förstår... säger Kapten Persson och ser illmarigt på sin morfar som börjar ana att hans äldsta barnbarn inte längre går att hålla utanför det där med kortvåg och långvåg. Nu fortsätter vi, var va vi nu? Sara fick ett kort där det stod var hennes far befann sig, ok, då fortsätter vi där. Sedan dröjde det inte länge förrän Sara kom till Nådhammar och där fick hon anställning i ladugården som mjölkerska. Tre gånger om dagen måste hon gå till korna och dra i spenarna och det var inte lätt i början. Inte bara att dra, inte bara att klämma, kossan måste vara välvillig också och släppa till. På försommaren kom där fint folk från Skeppsta bruk, vi säger inte mer, men eftersom Sara var en grann tös i sina bästa år, blev hon uppvaktad av en av herrarna, och på en av öarna i Milk River blev ett barn alstrat av den helige ande. http://hembygdsforeningen.blogspot.com/ .

Vad häradsridaren har att förtälja

Ungdomen av idag är bortskämd med musik, tycker Moffa, därför lyssnar de alltid på FM-sända kanaler, ja deras atiraljer saknar något som alltid fanns på radioappareter förr i tiden. Vad kan det ha vart? Jo, en möjlighet, ett val som användes mycket under andra världskriget. En spak på fronten som man kunde ställa om så att man kunde lyssna på olika våglängder, eller frekvenser om man så ville. Eftersom vågornas hastigheter har ungefär samma hastighet kan man räkna om ljudet till våglängder eller frekvenser enligt den kända lagen om att vägen är tiden gånner hastigheten, där tiden är ett genom frekvensen. Nu är det så att blå korta vågor, s.k. kortvågor går långsammare genom etern... - Förlåt, säger FiaKanKälv, nu handlar det om att analysera det här bandet, var det inte så att vi skulle göra om ljudvågor till bilbvågor för att kunna se vad som egentligen har hänt i Svartputten de närmaste tvåhundra åren, sätt igång nu. Stopp och belägg nu, säger Kapten, vi måste lyssna på Häradsridaren, vi hörde ju aningens aning när vi var där uppe, innan vi satte på bandspelaren. Vi kan sätta på play nu och höra djudet genom högtalarna. Moffa ser försmädlig ut men håller masken tills Kapten inte kan hålla sig för skratt. Den rysktalande mansrösten svajar fram genom rymden men rumpnissarna kan inte förstå någonting av allt han säger. - Ska det där vara en ande, likt dem han spelade in på Nysund, då ska jag äta upp din gamla kulliga hatt, säger MoaPinYin. Moffa du kan väl översätta, säger MessiasMedMessilen, jag förstår inte! Ok, är alla med, det här kommer att ta en stund, säger Moffa och harklar sig.

En kär men livsfarlig klapp

Svarte Satan hade kommit hem. Här låg han helt avslappnad bland odon och kråkbär i den fuktiga mossan, nästan ända framme vid den krusiga vattenspegeln, med tungan hängande utanför tänderna och med ögonen slocknade. Han hade gjort ett sista varv runt gårdarna som Hildemar enväldigt styrde över. Det var inte bara mjölkgårdarna som låg under Lidholms domvärjo, även kvarnen var hans och därför var det inte konstigt att han var sökande till den förrättning som syftade till en sänkning av Långsjön med dryga metern från det gamla märket. En karta var uppgjord över hela sjöns areal som visade att man skulle vinna mycket åkermark genom sänkningen. Än i dag kan man skönja den gamla vattenlinjen runt sjön; särskilt vid Urviken. Det var nödvändigt att hushålla bättre med alla resurser ty befolkningen hade inte mat för dagen och därför packade de och lämnade landet. De flesta for till Nordamerika.
År 1891 samlades alla markägare runt sjön, och de som inte kunde komma sände sitt ombud i stället. Vid sjöns ände äger den kungliga förvaltningen en bit, annars var det brukare i Hölö, Vagnhärad och Vårdinge. På Långsjödal bodde Nils Fredmark som var far till häradshövding Fredmark, vars söner drev sågen i Mölnbo. Enligt ett köpebrev som undertecknades av Hildemar Lidholm, står det faktiskt Riddaren H.L..

På Ulriksdal fans en god famn för halvvilda kattor, men endast en hanne fick tillträde till det närmaste reviret, vilket sträckte sig upp till Svartputten, där gick gränsen. Därför måste den lilla svarta ungen flytta på sig när han blev könsmogen. En av de gamla hankattorna som strök omkring ägde detta revir, från mossen och utåt, i över tio år, men nu hade han stupat uppe vid Korpberget där han blivit jagad av tre korpar som hackat ut ögonen på honom. På det viset blev Svartputtenreviret ledigt och han fick sitt otrevliga smeknamn, Den Svarte Satan. Men varför Satan, är inte satan Guds avigsida; ondskan?

Nu var det det där med tuberkulosen som skördade så många människoliv. Visst gjorde det ont när lungorna var angripna av tuberkler, vem vet varifrån denna ondska kom. I vår skröna ger vi Den Svarta Satan hela skulden, därför att vi inte vet bättre. Så mycket vet vi i alla fall att tuberkulosen härjar över hela jordklotet och att den kommer och går. I slutet hade vi en epedemi i Sverige och byggde särskilda sjukhus, sanatorier, lite här och var i landet. I Uttran, som ligger mellan Rönninge och Tumba, byggde man ett.

Nåväl, vi låter S. vandra över isen till torpet i Oxsundsviken, där man mor kommit hem efter mjölkningen på Nådhammar. Där blir den lilla katten klappad av ömma händer som för bara någon timme sedan dragit i ömma spenar, infekterade av tuberkulosbakterier. Den älskliga handlingen blir då något ont, ty efter denna omhuldande behandling blir S. bärare av en dödlig smitta som kommer att göra honom dålig i matsmältningskanalen många gånger tills döden befriar honom från vidare vandring. När gårdskatten kom var det bara att ge sig iväg igen. Han drog iväg uppför den leriga vägen som går förbi Stora Småsjön. Han gick vidare och kom ner till Skarsjön, en liten sjö som kom bort. Två man grävde ett helt år och ändrade utloppet så att vattnet i sjön rann mot Sillen, i stället för Långsjön som det gjort i alla tider. Diket lär ha varit fem meter djupt, och man grävde för hand. Svarten gick vidare utefter vägen intill Jullen och kom till slut fram till Hjortsberga kvarn. Där stannade han ett par veckor hos mjölnaren som var en hygglig man. http://wahlingemarket.blogspot.com/